Då var det dax för min saga...

Anledningen till att jag väljer att berätta detta som många anser är privat är för att jag inte längre orkar att gömma mig när jag mår som sämst. Vill inte känna en skam över hur jag mår, vill inte skämmas, vill att folk ska ta hänsyn att jag är som jag är ibland.

Jag lider utav depression och pannikångest.... ord som för mig är jobbiga att säga rakt ut och berätta för någon, så detta är ett stort steg för mig.

Har haft detta problemet sen jag var en 14,15 år. Utan anledning så kan jag bli ledsen och börja gråta. En sak asom andra anser är liten kan vara jätte stor för mig som kanske kan trigga igång det. Press och stress tåler inte min kropp. Då blir allt kaos. När man mår som sämst så vill man bara gömma sig under täcket i soffan och bara finnas...man vill inte ta tag i något alls!

Pannikångest....Visste ni att det känns som om man ska dö vilken sekund som helst? Man får svårt att andas och man hjärtklappningar. Väldigt obehagligt!

När jag mår såhär så behöver jag mina nära och kära...vänner, familj....Ni behöver inte göra något, utan bara finnas där... Besök uppskattas alltid, men inte för många på en gång, då får jag svårt att koncentrera mig.

Vet ni vad vi är expert på som har sådanahär problem? Dölja hur vi igentligen mår!

Jag kan verka glad och må på topp, men innerst inne vill jag bara kasta mig på marken och skrika och gråta.

Jag ska inte tråka ut er och skriva allt! Men vill att ni ska veta hur det ligger till... Ja, detta är pinsamt att skriva ut....men tror att det är det bästa för att folk inte ska tycka att jag är tråkig och gnällig ibland.

Kanske ingen rolig saga, men jag hoppas på ett lyckligt slut så småning om   

Ni som är intresserade utav att få lösenordet till dem mer privata inläggen får gärna kommentera här. Jag kommer att blogga om det mesta som vanligt, men ibland måste man verkligen få skriva av sig rejält.

Lämna er mailadress eller nått så jag vet var jag ska skicka lösenordet :P